Jag visste genast vem han var när vi sågs på Fellingsbro Folkhögskola i maj år 2000 på en tvådagars ”kick-off” för nya elever som sökt dit inför höstterminen! Han visste mycket väl vem jag var också. Ändå hade vi sett förvånansvärt lite av våra respektive alster eller knappt träffats tidigare. Möjligen att vi träffades flyktigt när jag titt som tätt sprang på Thomas Karlssons serietidningsaffär Aniara runt åren 1989-1993. Jag minns inte. Och det gjorde inte han heller. Jag visste dock att han var en gudabenådad tecknare sedan jag läst några nummer av Rare Zombie - en tidning som gavs ut av ett serietecknarkollektiv från Örebro, där Andreas var medlem i! Kollektivet var nu upplöst sedan ett antal år…

Nu var det maj månad och ett tiotal förväntansfulla förhoppningsvis blivande filmanimationselever samlades i aulan på Fellingsbro folkhögskola tillsammans med ett femtiotal andra som sökt till andra kurser. Alla filmanimationskandidater hade gjort klart sina arbetsprover och skickat in i god tid före denna kick-off! Alla utom en person. Andreas! Han hade suttit uppe och jobbat hårt hela natten före med sina arbetsprover utan en blund i ögonen för att bli klar till denna kick-off som var absolut sista deadline för arbetsprovernas inlämnande! När vår blivande lärare Kenneth Hamberg hade en lång genomgång med oss i filmanimatörernas klassrum om h ur man gör linetest med videokamera och dator under arbetet med tecknad film, så satt Andreas lätt framåtlutad på en stol och djupt inslumrad! Benen framsträckta rakt ut i gången med dom svarta, lätt slitna cowboybootsen som alla fick kliva över. Andreas bara sov…

Andreas kom in på utbildningen, liksom jag själv och de flesta av de andra som var med under dessa två dagar. Om jag inte minns helt fel, så var det mellan 50-60 sökande på 14 platser.

Fellingsbro är en liten slumrande håla som ligger cirka 3,1 mil ifrån Örebro, i Lindesbergs kommun i mellersta delen av Örebro län, sydvästra delen av Västmanland mellan Frövi och Arboga. Järnvägsstationen nedlagd i och med Mälarbanan. Största arbetsgivare är Spar-inn, Oppboga bruk och just Fellingsbro Folkhögskola. Det är inte mycket man kan göra i Fellingsbro. Det finns en biograf, en pizzeria (som just vid den här tiden hade mist sitt alkoholtillstånd) och en kiosk med en minigolfbana! Systembolag saknas men en tobaksaffär har ett utskänkningstillstånd för törstiga invånare.

På Fellingsbro Folkhögskola som är internat råder total alkohol och drogförbud! Jag har inga invändningar mot det på något sätt, men jag kan viss förståelse för att det finns elever som kan få spader i denna miljö och hoppa över skacklarna! Men skolan är mycket trevlig och med mysiga lokaler – med både gamla och nya byggnader. Förutom filmanimation kan man läsa allmänna kurser, dokumentärfilmskurs, datakurs, kurser för människor med olika form av handikapp, kurs till att bli personlig assistens, kurser för invandrare m.m.

...

Första veckan gick mest åt till att bekanta sig med klasskamraterna. Vi blev slutligen 13 personer eftersom den fjortonde platsen var vikt åt en person som på grund av sjukdom inte kunde börja direkt – men ju längre tiden gick så blev det så att den personen kom att gå nästkommande årskurs istället. Folk kom från större delen av Mellansverige, där Örebro bidrog med fem personer (däribland jag och Andreas), en från Kumla, en kom från Stockholm, en från Smålandstrakten, en från Göteborg, en annan från Västerås, en från Lindesberg, en från Wedevåg och slutligen en från Uppsala/Chile! Av dessa 13 var det fem stycken, däribland jag som valde att pendla mellan Örebro och Fellingsbro. Övriga åtta blev internatelever,
däribland Andreas.

Jag vill inte påstå att det är den bästa klass jag gått i, ty vi var alla fullfjädrade fullblodsegoister och det är inget konstigt med det – efter utbildningens slut så skulle vi ju konkurrera med varandra om de få jobb som fanns som filmanimatör. Sedan blev det ju så också att vi som pendlade blev inte med i den gemenskap som blir när man är internatelev på en skola. Och sista månaderna skulle slitningar blossa ut ordentligt mellan vissa av oss. Men mer om det senare…

...

Sommar-OS gick av stapeln i Australien detta år 2000, och inspirerade av detta så beslöt skolans styrande att redan under första veckan låta en hel friluftsdag tillägnas OS med en ”egen” olympiad med olika grenar! Det var grenar som 60 meter löpning, kulstötning, höjdhopp, lassokastning, fotboll med mixade lag, längdhopp m.m. Vår klass utmärkte sig bland de tio som tävlade och tog silverplatsen på prispallen i slutsammandraget! Andreas gjorde ett fantastiskt längdhopp i sina cowboyboots och jag själv tog hem 60 meter löpning med en cigarettfimp nonchalant hängande i mungipan!

Roligaste grenen för undertecknad var faktiskt fotbollen! Trots att det var tio år sedan jag hade avslutat min korpkarriär efter en skada och svurit på att aldrig gå ut på en fotbollsplan mera, så spelade jag en mixad match i gympadojjor. Smällde in två mål och hade skitroligt! Jag försökte få med Andreas att spela, men han vägrade och hänvisade till sina ”cobojserboots”! Jag tror dock att fotboll inte var hans pryl, men att han var för blyg för att säga det…

När denna glada och soliga augustidag var till ända, så väntade allvaret! Ett års pluggande
till filmanimatör…

...

Vi lärde oss både klassisk animation och senare fram på året dataanimation! Vi läste också engelska, ergonomi, färg och form, kulturhistoria, datateknik, svenska/litteratur, skolsamhälle
i samverkan, filmproduktion och psykologi/pedagogik! Intressanta ämnen överlag, även om
jag i skrivande stund inte minns ämnet ”skolsamhälle i samverkan”! Bra upplägg på detta år med ett enda stort fel: utbildningen var alldeles för kort! Jag hade sett att den hade sträckt sig över två år! Det blev en del korvstoppning och jag vet att det var flera i klassen som tyckte detsamma!

...

Klassrummet var delat i två med åtta ritbord i det ena och sex i det andra! Andreas och jag hamnade i varsitt klassrum. Jag valde ett bord intill en stor anslagstavla, eftersom jag alltid satte upp skisser, minneslappar, foton på familjen m.m. för att kunna ha översikt! Andreas valde ett bord nära utgången – en meter, där han snabbt kunde gå ut och ta en cigarett!

...

Som tecknare var Andreas den snabbaste jag någonsin sett! I kombination med den fantastiska talang som han hade och det brinnande engagemanget i de teckningar han gjorde som han verkligen la ner hela sin själ i - så var detta imponerande. Han skissade först med blyerts för att sedan fylla i med tusch. Han dekorerade också sitt ritbord med mängder av bilder och teckningar både egna och andras! Det var skräckgenren överlag och det var inte en kvadratcentimeter av ytan runt ljusskivan som inte var prydd med någon bild.

Det var viktigt att inte störa honom när han var i de mest inspirerade ögonblicken! Man skulle helst inte tilltala honom just då, ty ögonen brann av någon slags besatthet, eller vad jag ska kalla det! Jag gjorde en gång och det var första och sista gången! Jag fick ett fräsande tillbaka och en svart genomborrande blick som skulle kunnat döda. Men det var roligt att se honom i aktion, även om han liksom jag själv och andra avskydde när någon hängde över axeln när man satt och arbetade. Så det blev liksom att man stod och sneglade lite på avstånd. Ständigt med en tvåliters cocacolaflaska under bordet, och varannan halvtimme ut och ta en cigarett - så växte det fram det ena mästerverket efter det andra från hans snabba penna…

...

Det stod nog klart för honom på ett ganska tidigt stadium att animerad film inte riktigt var hans medium! Vi pratade om det och han erkände det själv vid ett tillfälle, och vi hade båda sökt till denna utbildning mest av nyfikenhet och för en möjlighet att utvecklas vidare som tecknare! Jag hade aldrig sysslat med tecknad film förut och inte han heller, tror jag. När året var till ända, så var vi överens om att vi hade utvecklats båda två. Men när det gällde Andreas så lyste det igenom att han hade dåligt självförtroende och självkänsla och framförallt mycket höga krav på sig själv.

Det fanns stunder när han var deppig och tyckte sina grejor var skit och hela tillvaron var Nada! Jag försökte då peppa upp honom och gav lite tips och råd om vad han kunde göra efter utbildningens slut. Jag fick den där blicken igen, trots att jag försökte lägga fram mitt pep-talk på ett mjukt sätt för att inte såra hans stolthet med höga krav! Han skulle kunnat ha kontaktat bokförlag, dataspelsföretag m.m. och det enda som jag vet var att han fick möjlighet att göra, var ett jobb till ett dataspel mot slutet av utbildningen! Jag vet dock inte om han gjorde jobbet sedan och fick pröjs!

Men det var som om att han inte hade det rätta tålamodet och det i kombination med det dåligt självförtroende och höga krav, gör att det blir så svårt att kunna leva på sitt tecknande som yrke – speciellt som det är en stenhård bransch att ta sig in i! Två månader efter skolans slut, i augusti 2001 träffade jag på Andreas utanför Wasa Konditoriet! Vi hälsade hjärtligt på varann och han berättade då att han hade börjat på Datorteket – igen! Och det var ett ställe som jag visste att han avskydde….

...

Året i Fellingsbro skulle bli början på ett lyft för mig personligen som tecknare! Jag hade börjat teckna igen på allvar våren –98 efter ett mer eller mindre långt uppehåll på nästan 15 år och jag hade nu lagt mitt skrivande i malpåse tillsvidare!

Andreas blev mycket förvånad när jag berättade att mellan åren 1983-1997, så tecknade jag mycket sporadiskt! Och när jag berättade om att jag var en mycket ”djup” person under den där tiden och istället hamrade på gamla Halda och Facitskrivmaskiner och gav ut diktsamlingar, skrev noveller och romanutkast som jag bombade förlag med och försökte på alla sätt leva
upp till författarmyten, så skrattade han och sa att vi alla hade våra perioder i livet som man gick igenom! Sedan växte man upp, väl? Själv hade han tecknat mest hela tiden efter
Rare Zombies upplösning.

Men vad jag inte kände till då var hans mörka sidor. Jag visste inte om att han kunde vara väldigt självdestruktiv och att det var ibland tunga droger med i bilden under vissa perioder av hans liv. Man kunde ana dom när man såg hans teckningar, men inte så att man spekulerade vidare i hans personlighet. Den personlighet som jag uppfattade det innehöll svart humor, nära till skratt, musikälskare, (vi gillade båda Black Sabbath), skräckfilmsälskare och den totala avsaknaden av respekt för överförmynderi!

...

Det var en småkall fredagsmorgon i början på mars 2001! Jag hade försovit mig och kom från Örebro med niobussen in till Fellingsbro. Redan när jag klev in ateljén i ”estetbyggnaden” så möttes jag av skolans lite barska men rejäla husmor (ni vet hur urtypen för hur en husmor ser ut – och hon fyllde den mallen verkligen) som spände ögonen i mig och sa: ”Och Mats följer med här till aulan också!”

Jag fattade ingenting! Vad var det som hade hänt?

...

Kvällen innan hade några av mina klasskamrater som ”bodde internerade” helt enkelt firat den klasskamrat som fyllde jämna trettio! Vad jag förstod hade det väl inte varit speciellt våldsamt enligt dom själva. Men någon från en av de andra internatklasserna hade sparkat sönder en glasruta i en av elevhemmets ytterdörrar, och i samband med detta hade vår klass lilla trettioårskalas uppdagats, eftersom det hade varit lite alkohol med i bilden (vilket jag nämnde tidigare var totalförbjudet på skolan)! Det var rätt stökigt i uppehållsrummet i internatdelen och visst stod det ölburkar lite här och var! Men min egen uppfattning var att det alltid var stökigt där, och när jag efter det sedan mycket omtalade ”krismötet” i aulan med hela skolan var uppe där och beskådade den påstådda förödelsen, så höjde jag inte ögonbrynet!

Krismötet i aulan var inte speciellt roligt för någon! Det var dessutom en makt och styrkedemonstration från skolans rektor som direkt utmålade hela vår klass inför hela skolan som ansvariga och dessutom på rent fascistiskt manér blev vi mer eller mindre idiotförklarade och inte vatten värda! En person i vår klass som inte varit med och festat ville yttra sig om den saken och blev anmodad att hålla käften!

Detta föranledde till att vår klass protesterade våldsamt mot denna förnedring inför hela skolan och fick rektorn till slut att be om ursäkt! Men skadan var redan skedd och den gick inte att reparera trots att vi fick en ny rektor sista månaden av terminen eftersom den gamle långt innan denna incident hade aviserat sin avgång…

...

Skadan var redan skedd och även om våra klassföreståndare och närmaste lärare stod på vår sida, så tappade vissa av oss lusten och luften inför resten av terminen! Den som reagerade allra starkast denna fredagsmorgon var Andreas! Jag har aldrig sett någon så rasande! Fullständigt ursinnigt plockade han rent sitt ritbord från sina bilder och material så att det sedan såg ut som det gjorde innan han tog det i besittning! Sedan lämnade han Fellingsbro utan ett ord! Han slutade sin utbildning där! Det var över, och även om han sedan kom tillbaka efter någon vecka eller om det var tio dagar – jag minns inte – och fullföljde kursen, så slutade Andreas själsligen! Sista tiden därefter för honom på skolan blev aldrig densamma
som innan.

Dessutom blev motsättningarna mellan vissa i klassen mycket tydliga och det spred en lite illa doftande stämning över oss andra också. Jag själv var inte speciellt poppis bland några i klassen – det visste jag om sedan länge, men det var ingenting som jag brydde mig om. Man kan inte vara älskad av alla. Men det fanns några som direkt inte tålde varandra och kunde visa det öppet också. Sådant är aldrig roligt!

Vi ansträngde oss dock för att ha trevligt när vi åkte ner till Malmö på en tre dagars skolresa med studiebesök på Egmont och Serieskolan, samt Animationsskolan i Eksjö på vägen ner. Alla i klassen var dock inte med, men både jag och Andreas var med av de nio som åkte! Vi bodde på ett gammalt nedlagt tåg som var ombyggt till vandrarhem i Lund. Första kvällen i Lund söp vi oss fulla på en pub och man kunde nästan känna Strindbergs ande sväva över oss från tiden när han bodde där i den klassiska studentstaden lite mer än hundra år tidigare. Min minnesbild från den kvällen är Andreas som somnade över bordet efter för många glas. Han sov djupt med glasögonen på sniskan framåt småtimmarna allt eftersom vi andras prat började lösas upp i sina beståndsdelar och bli till enbart svammel.

...

Det var en klassisk skolavslutning vädermässigt med strålande solsken den 12: e juni 2001! Efter avslutningsceremonin i aulan, så troppade alla i klassen av, en och en ! Vi tog adjö utan några större gråtvalser. Men som oftast så säger man till dom man umgicks mest med i klasserna genom åren att ”Vi måste hålla kontakten”, ”vi hörs”, ”slå en signal” ”jag slår en signal” osv. Men det blir sällan så…

Men i Andreas och mitt fall blev det ”morsning – korsning”! Vi visste ju att vi skulle stöta på varandra i Örebro förr eller senare! Det blev två gånger – första gången är redan nämnd, och den sista gången vi träffades var i mars i år! Han kom släntrande utanför Åhléns tillsammans med Peter, en av vapenbröderna från Rare Zombie-gänget! Vi hälsade på varann och vi konstaterade att han låtit håret växa långt sedan sist, medan jag klippt av mig min hästsvans! Det blev mest lite kallprat, bla. lite gyckel om dokusåpan The Osbournes…

Jag tyckte han verkade härjad och sliten – som om han gått igenom ett helvete den senaste tiden, men nu var på väg tillbaka. Det var mitt sista intryck av honom. När jag i juni fick dödsbudet, så hade jag detta sista intryck i minnet… Han verkade dock vara på väg tillbaka.

Tack Andreas för ditt kamratskap och för att du gav mig inspiration under året i Fellingsbro!

...

Mats E. Johansson i augusti 2003

[ printer friendly version here ]